Etiketter

fredag 9 november 2012

Shit happens




Hej, jag heter Erika och jag ska berätta om en väldigt pinsam dag i mitt pinsamma liv. Den började så här:
Jag vaknade en jobbig måndag morgon klockan 7:40, jag ville inte röra mig ur sängen även om jag visste att det var ganska sent. Så jag sov ca 10 minuter till. Men, det visade sig att det inte var 10 minuter, utan en hel timme. Jag stirrade på klockan medan jag kände magen dra ihop sig av skräck... men till slut rusade jag ut ur rummet, satte på mig några slumpmässigt valda klädesplagg och stack. Jag sket fullständigt i att äta. 

Vägen var inte den bästa som man kan säga, det regnade, ösregnade. Jag sprang, öppnade dörren till kapprummet och rusade in i klassrummet. Jag sa ingenting, inte att jag kom för sent och var ledsen för det, bara satte mig vid min bänk samtidigt som jag flåsade av att springa hela vägen till skolan på 10 sekunder. Men något var inte normalt här i klassrummet, alla skrattade åt mig och pekade på mina ben, och sen de skrattade ännu mer. Jag kollade ner och märkte att jag inte hade byxor på mig! Jag ville bara försvinna, till en annan värld kändes det som. ”Herregud! Var är dina byxor!?” frågade läraren mig... Så, ja, jag fick springa hela vägen tillbaks och hämta ett par byxor. Gud vad detta var jobbigt. 

Jag kom i tid för engelskan, vi skulle skriva någon berättelse om en... sak, jag hade ingen aning vad vi skulle göra. Alla skrev så mycket att tangenterna på deras tangentbord nästan exploderade. Men vad gjorde jag? Jo, jag satt där vid min bänk helt stilla och lyssnade på musik och låtsades att jag hade något att göra. Men jag kände att jag var på gång att släppa en brakare, en riktigt mäktig fis. Jag tänkte ”Det kan inte vara något problem det är ju hög musik här inne, ingen kommer ju höra”. Så jag släppte den, ingenting hördes, men alla andra bara stirrade på mig. Läraren stirrade med sin ”dödsblick” som jag kallar det för, och jag stirrade tillbaka. Sen slog en tanke mig: ”Jag har ju HÖRLURAR på mig!” Så jag satt där, omfamnad av pinsamhetens djävul. 

Läraren gick fram till mig, drog av mina hörlurar och frågade mig vad jag gjorde.
Jag sa ”Uhm, skriver?” Men jag visste att läraren inte trodde på mig, för hon stirrade på mig med sin ”Din lögnare” blick. Läraren ropade ”Det är lunch, ni kan gå! UT!” Jag hade tur den här gången. 

På vägen till matsalen stirrade alla på mig, som om jag vore en mördare eller något, då tänkte jag ”Ja, jag har ju precis mördat lärarens humör”. Jag skrattade för mig själv, men sen kom jag på att vi ska ha henne efter lunchen också. 

Lunchen var ännu värre. På vägen till mitt bord knuffade någon till mig så jag snubblade och tappade tallriken, med spaghetti och köttfärssås, i mitt egna ansikte. Jag sa för mig själv ”Snälla, döda mig någon”. Men det var inte slutet, någon snubblade på mig (jag låg på marken) och tappade sitt glas med mjölk på min tröja. Tröjan som kostade 5000 kr. Men nu när jag tänker på detta, kan jag bara säga: Shit happens.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar