Etiketter

söndag 31 maj 2015

Mi viaje a Cuba + Keynote

Día 1: Yo y mi familia llegamos al aeropuerto de Habana a las tres y media (del tiempo central), después tomamos un taxi del hotel que esta situado en la plaza vieja (en el centro de la ciudad). El vuelo estuvo muy largo de nueve horas de duración, y fue muy cansado, así tuvimos mucho sueño y por eso nosotros descansamos en nuestro hotel después del check-in, después nos desempacamos. Cenamos en el hotel también. El servicio, la comida y las habitaciones fueron muy buenos, así generalmente una experiencia confortable. Mas tarde, en la noche, vamos a la plaza vieja, una plaza muy maravillosa, especialmente por la noche.  

Día 2: En el segundo día era tiempo de ir a una atracción nueva, pero empezamos en Habana. Desayunamos en el hotel, comimos huevos con tocino y zumo de naranja para beber, y mas tarde visitamos el museo napoleónico y el monumento a José Martí (el citado artista de la literatura latina y un héroe nacional). El museo fue muy maravilloso, la arquitectura y el arte, y el monumento fue grandísimo, poderoso y asombroso. Posteriormente, almorzamos en un restaurante cerca de la costa, la bahía de Habana. Por la tarde fuimos en autobús, con una guía, al museo de Hemingway que estuvo afuera de Habana, unos kilómetros en las afueras. El museo es la casa de Ernest Hemingway, un muy famoso escritor en la era modernismo, y uno de mis favoritos. Después de llegar al hotel cenamos y nos fuimos a dormir. 

Día 3: En el día tercero planeamos una visita turística, miramos en unos sitios en Habana y afuera de la ciudad. Después de despertarnos y desayunar salimos del hotel y fuimos en autobús al Cementerio de Cristobál Colon, y luego tomamos el autobús a Sierra del Escambray, una cordillera maravillosa. Caminamos con una guía, miramos a flora y fauna (¡veo plantas de café en grano!). Visitamos El Nicho también, la cascada del Cienfuegos (una provincia), ¡incluso nadamos! Fue muy divertido y refrescante, pero ahora era tiempo de salir. Regresamos en el mismo autobús al hotel, comimos, y dormimos.

Día 4: En el día cuarto visitamos el Varadero, un balneario en el noroeste del país, tiene muchas playas maravillosas, eso por ello que es famoso. Primero fuimos en Habana, y después en la tarde tomamos un autobús a el Varadero. Estuvimos en el Varadero por cuatro horas, nadamos, tomamos el sol y cenamos, y después nos fuimos a el hotel.

Dia 5: El día quinto visitamos Trinidad. Trinidad es un pueblo de la provincia Sancti Spíritus en el centro/sur de Cuba qué fue construido en 1514. El pueblo tenemos una plaza en el centro, que se llama Plaza Mayor,  y 12 kilómetros fuera de pueblo, en la costa, estuvo una playa muy maravillosa con arena blanca y aguas muy azules y tranquilas que se llama Playa Ancón. Visitamos y miramos el calles, el coches cubanos y los edificios coloniales que todos fueron muy típico de Trinidad y otros pueblos viejas en Cuba. Nos quedamos en Trinidad por unos horas y posteriormente visitamos Playa Ancón, después de almorzamos en Trinidad.

Dia 6: El día sexto visitamos el parque nacional Ciénaga de Zapata. Ciénaga de Zapata es un pantano y parque nacional en Matanzas, una provincia en noroeste. El parque tuve 900 plantas indígenas diferentes, 175 especies de pájaros, 31 especies de reptiles y más de 1000 especies de invertebrados, es un parque con muchísimos próspero animales diferentes, ¡incluso vimos cocodrilos! Después de nuestro viaje de Ciénaga de Zapata, por la noche, regresamos a Habana y en el camino espalda visitamos el Malecón. El Malecón es un paseo marítimo en el puerto de Habana, es 8 kilómetros largo y es especialmente hermoso por la noche porque todo luces y el color del mar.

Dia 7: El último día visitamos el Museo Nacional de Bella Artes, antes la salida a Suecia. El Museo Nacional de Bella Artes construyo en 1913 y es ahora dos edificios con dos tipos diferentes de arte, visitamos Palacio del Centro Asturiano dedicado a arte cubano de 17 siglo á 19 siglo. Después dejamos libre la habitación y volamos a Suecia. 

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

lördag 23 maj 2015

Konsthistoria - Gustave Courbet och "Stenhuggarna"



Gustave Courbet (med det fullständiga namnet Jean Désiré Gustave Courbet) var en fransk konstnär som levde mellan åren 1819 och 1877. Gustave var dedikerad åt realismens konst, och var en väsentligt påverkande part i realismens revolution och övergången från romantiken till realismen under det mörka och desperata slutet av 1800-talet. Hans konstverk var oftast målningar av landskap, porträtt (både nakna och påklädda) och icke-idealiserade människor som t.ex bönder, i vardagliga sammanhang, som också kallas för social realism som är en typ av konst där man avbildar det vardagliga livet, oftast hos medel- eller arbetarklassmänniskor, med kritiserande egenskaper och syfte. Hans djärva uttalanden och självständighet i den konstnärliga världen inspirerade många konstnärer i framtiden och hade en stor påverkan i kubismen och impressionismen. 

Konstverket ”Stenhuggarna” (eller ”Les Casseurs de pierres” på franska) målades av Gustave Courbet år 1849-50 och var en av hans första verk, och en av hans första verk som kategoriserades som social realism. Syftet var med målningen var aldrig särskilt framhävt, men det var ett sätt för honom att avbilda och visa fattigdom, en bondes liv. Courbet fick inspirationen för bilden när han bevittnade en liknande scen (som liknade målningen) vid sidan av en väg, som han sedan hävdade var en perfekt beskrivning av vad fattigdom var och var därmed tvungen att måla denna bild. Konstnärens avsikt var alltså att avbilda en situation.

Konstverket förstördes under bombningarna av Dresden år 1945 när det transporterades tillsammans med 154 andra konstverk till slottet i staden Königstein, Tyskland. 

Bilden föreställer två bönder med ett ganska kalt landskap och möjligtvis ett ber/kulle i bakgrunden.  En bonde håller i en korg fylld med stenar medans den andra sitter ned på ett knä och håller i ett hammarliknande verktyg som han använder förmodligen för att krossa sten (rätt så uppenbart med tanke på bildens titel). I bakgrunden, runt bönderna, ligger en korg, vid den stenbärande bonden åt vänster, ett par verktyg och en kastrull samt metallslev (och ett föremål som jag tror liknar en väska) åt höger där den andra bonden befinner sig, fast lite längre bort. Bönderna är alltså utomhus och arbetar med att krossa sten och är därmed insatta i en fattig arbetsmiljö.
Eftersom konstverket är placerat under kategorin realism är böndernas kroppar avbildade naturligt och realistiskt för att förmedla situationens realism. Det skulle inte vara passande för konstnären att måla bönderna som karikatyrer eller med överdrivna kroppsliga egenskaper för att t.ex. förstärka budskapet och/eller karaktärernas känslor då syftet med verket är att det ska vara en realistisk skildring utan tillsättningar eller verklighetsavvikande ändringar.

Det är lite svårt att precis berättiga eller motivera min åsikt om bilden då jag varken gillar eller ogillar den. Jag tycker inte att den tillfredställer en med några häftiga tekniker eller ett djärvt budskap, och själva situationen den avbildar är inte heller så intressant. Det är en mycket fin målning, men jag tycker inte att det känns som om den uppfyller syftet med att visa hur hårt det är att leva i fattigdom, då dessa känslor inte förmedlas rätt, och borde kanske behöva lite stöd med tekniker som skulle gjort målningen lite orealistisk och därmed strida mot konstnärens avsikt. 

bilden:



källor:


fredag 8 maj 2015

Max Gunavic - en självbiografi


Mitt namn är Max, jag är född år 1960 i Stalonien, samma år som Stalon Rodionov tog makt och förändrade folkets vardag för alltid. Samtidigt som jag kom fram blev landet en totalitär stat, armén, polisen tog över gatorna och bedrev statens nyinförda lagar som bara reflekterade statens intrång i våra privatliv och kontroll av varenda lilla aktion. Allt detta urartade ur inbördeskriget 1945, då landet förblev maktlöst i flera år, tills man ”demokratiskt” röstade fram en ledare, en ledare som stod på folkets sida under kriget och lovade guld och gröna skogar, och historien repeterade sig om igen. En opåkallad, oönskad nostalgi var skymtades.
Min familj var ganska rik, då vi var ”trogna” och ”avgudade” vår allsmäktige ledare, jag var därmed garanterad god utbildning, jag kunde alltså uppfylla min dröm, drömmen om att bli läkare. Ytterst få personer hade detta privilegium, då arbetarklassen i detta land var (och är) en stor majoritet, och en del av denna majoritet arbetade i arbetsläger eller satt i fängelse för trotsande av regimen. Vi bodde i ett ganska centralt kvarter omringat av statliga byggnader, därmed var stämningen ihärdigt spänd p.g.a den ökade bevakningen (det var ett populärt ställe för folk att ha uppror och upplopp). Det var alltså inte ovanligt att väckas av skottlossning eller att se en soldattrupp och/eller en pansarvagn passera ens hus, inte nog med att det konstant stod ett flertal beväpnade poliser vid varje korsning som iakttog ens varenda rörelse och tvekade inte att avfyra ett par skott om något inte roade dem. Dock kändes detta aldrig som något märkvärdigt, jag föddes i denna miljö, och var därmed anpassad för den. Min pappa var högt uppsatt och arbetade för staten, general över Staloniens fältarmé, min mamma tog hand om mig och mina syskon, jag pendlade till skolan och gjorde mina läxor. Så länge vårt liv fortsatte på detta vis skulle inte några problem uppstå, och idag önskar jag mig ibland att det fortsatte så.

Jag flydde till Sverige år 1988. Min fru, och mina barn var redan i Sverige, sedan 4 år tillbaka, då jag bara hade råd med att skicka dem till Sverige med tanke på att jag blev sparkad från mitt arbete som doktor och hade varit arbetslös i över 3 år. 
Efter att ha blivit smittad av HIV från en smutsig spruta efter att ha besökt läkaren dog min mamma år 1981 av AIDS, två år innan HIV-viruset upptäcktes. Min pappa hade däremot blivit avrättad av staten p.g.a förräderi för att ha vägrat att lyda order, en order som syftade att skicka en styrka efter en person som misstänktes vara ledaren av en underjordisk rebellorganisation, och att döda honom och hans familj. I verkligheten var hela vår familj med i organisationen, men jag var den ända som inte blev uppdagad, men staten lärde mig en ”läxa”.
Efter att min bror blev arresterad och avrättad var jag ensam i min familj, tills jag mötte min fru. Vi möttes på våren 1982, och föll för varandra omedelbart. Vi delade många egenskaper och intressen, speciellt vårt intresse av att hjälpa andra i nöd. Vi skaffade barn och jag började arbeta utomlands, i Somalia, för en verksamhet som hjälpte svältande barnfamiljer. Jag gav ner mycket tid ned i detta, och det kändes bra eftersom jag ansvarade för att ett flertal barn fick en bättre och friskare framtid. Jag var fascinerad av känslan att hjälpa andra, att se till att familjer fick en bättre tillvaro än den genomsnittliga familjen i Stalonien. Det kändes som hämnd, eller en gottgörelse, jag var trött på att se lidande familjer som jag inte hade auktoritet att hjälpa. Auktoritet för detta arbete jag utförde hade jag egentligen inte heller, men det var svårare att bli upptäckt… men inte omöjligt. Det var en tidsbegränsning för att vistas utomlands för att ”uträtta ärenden”, som var två veckor. Den tredje månaden jag var i Somalia väcktes jag av en säck över huvudet och ett flertal händer som tog tag i mig, slet bort mig från min madrass. De nålade ner mig på marken och stack en spruta i min högra arm och efter 9 timmar var jag i Stalonien, i mitt hem, utan arbete eller läkarlicens. Detta gällde också min fru.
Efter de två påföljande veckorna började staten bli mer misstänksam över vår familj. Poliser dök upp oftare och det var nu en vardag att se insidan av vårt hus uppochnervänt efter en husrannsakan. Om livet inte var mödosamt förr vad det mödosamt nu, på gränsen till omöjligt. Vår familj tänkte snabbt och med våra små besparingar som var kvar skickades min fru och barn via buss till Sverige med hjälp av en smugglare med namnet Dragan. Dragan var en vidrig typ, en som man aldrig skulle lita på, men det var vår ända utväg.

Fyra år senare anlände jag på Arlanda flygplats. Jag mötte min fru och mina barn, min nu svenska familj, med glädjetårar i ögonen. Detta blev mitt nya hem. Jag lärde mig svenska snabbt, och efter ett tag ett svenskt medborgarskap och ett jobb som överläkare på Södersjukhuset i Södermalm.

Nu när jag ser tillbaks på mitt liv tror jag nog att den mest passande beskrivningen skulle kunna vara ordet ”tur”, problemet är dock att detta är en extrem underdrift.