Etiketter

fredag 8 maj 2015

Max Gunavic - en självbiografi


Mitt namn är Max, jag är född år 1960 i Stalonien, samma år som Stalon Rodionov tog makt och förändrade folkets vardag för alltid. Samtidigt som jag kom fram blev landet en totalitär stat, armén, polisen tog över gatorna och bedrev statens nyinförda lagar som bara reflekterade statens intrång i våra privatliv och kontroll av varenda lilla aktion. Allt detta urartade ur inbördeskriget 1945, då landet förblev maktlöst i flera år, tills man ”demokratiskt” röstade fram en ledare, en ledare som stod på folkets sida under kriget och lovade guld och gröna skogar, och historien repeterade sig om igen. En opåkallad, oönskad nostalgi var skymtades.
Min familj var ganska rik, då vi var ”trogna” och ”avgudade” vår allsmäktige ledare, jag var därmed garanterad god utbildning, jag kunde alltså uppfylla min dröm, drömmen om att bli läkare. Ytterst få personer hade detta privilegium, då arbetarklassen i detta land var (och är) en stor majoritet, och en del av denna majoritet arbetade i arbetsläger eller satt i fängelse för trotsande av regimen. Vi bodde i ett ganska centralt kvarter omringat av statliga byggnader, därmed var stämningen ihärdigt spänd p.g.a den ökade bevakningen (det var ett populärt ställe för folk att ha uppror och upplopp). Det var alltså inte ovanligt att väckas av skottlossning eller att se en soldattrupp och/eller en pansarvagn passera ens hus, inte nog med att det konstant stod ett flertal beväpnade poliser vid varje korsning som iakttog ens varenda rörelse och tvekade inte att avfyra ett par skott om något inte roade dem. Dock kändes detta aldrig som något märkvärdigt, jag föddes i denna miljö, och var därmed anpassad för den. Min pappa var högt uppsatt och arbetade för staten, general över Staloniens fältarmé, min mamma tog hand om mig och mina syskon, jag pendlade till skolan och gjorde mina läxor. Så länge vårt liv fortsatte på detta vis skulle inte några problem uppstå, och idag önskar jag mig ibland att det fortsatte så.

Jag flydde till Sverige år 1988. Min fru, och mina barn var redan i Sverige, sedan 4 år tillbaka, då jag bara hade råd med att skicka dem till Sverige med tanke på att jag blev sparkad från mitt arbete som doktor och hade varit arbetslös i över 3 år. 
Efter att ha blivit smittad av HIV från en smutsig spruta efter att ha besökt läkaren dog min mamma år 1981 av AIDS, två år innan HIV-viruset upptäcktes. Min pappa hade däremot blivit avrättad av staten p.g.a förräderi för att ha vägrat att lyda order, en order som syftade att skicka en styrka efter en person som misstänktes vara ledaren av en underjordisk rebellorganisation, och att döda honom och hans familj. I verkligheten var hela vår familj med i organisationen, men jag var den ända som inte blev uppdagad, men staten lärde mig en ”läxa”.
Efter att min bror blev arresterad och avrättad var jag ensam i min familj, tills jag mötte min fru. Vi möttes på våren 1982, och föll för varandra omedelbart. Vi delade många egenskaper och intressen, speciellt vårt intresse av att hjälpa andra i nöd. Vi skaffade barn och jag började arbeta utomlands, i Somalia, för en verksamhet som hjälpte svältande barnfamiljer. Jag gav ner mycket tid ned i detta, och det kändes bra eftersom jag ansvarade för att ett flertal barn fick en bättre och friskare framtid. Jag var fascinerad av känslan att hjälpa andra, att se till att familjer fick en bättre tillvaro än den genomsnittliga familjen i Stalonien. Det kändes som hämnd, eller en gottgörelse, jag var trött på att se lidande familjer som jag inte hade auktoritet att hjälpa. Auktoritet för detta arbete jag utförde hade jag egentligen inte heller, men det var svårare att bli upptäckt… men inte omöjligt. Det var en tidsbegränsning för att vistas utomlands för att ”uträtta ärenden”, som var två veckor. Den tredje månaden jag var i Somalia väcktes jag av en säck över huvudet och ett flertal händer som tog tag i mig, slet bort mig från min madrass. De nålade ner mig på marken och stack en spruta i min högra arm och efter 9 timmar var jag i Stalonien, i mitt hem, utan arbete eller läkarlicens. Detta gällde också min fru.
Efter de två påföljande veckorna började staten bli mer misstänksam över vår familj. Poliser dök upp oftare och det var nu en vardag att se insidan av vårt hus uppochnervänt efter en husrannsakan. Om livet inte var mödosamt förr vad det mödosamt nu, på gränsen till omöjligt. Vår familj tänkte snabbt och med våra små besparingar som var kvar skickades min fru och barn via buss till Sverige med hjälp av en smugglare med namnet Dragan. Dragan var en vidrig typ, en som man aldrig skulle lita på, men det var vår ända utväg.

Fyra år senare anlände jag på Arlanda flygplats. Jag mötte min fru och mina barn, min nu svenska familj, med glädjetårar i ögonen. Detta blev mitt nya hem. Jag lärde mig svenska snabbt, och efter ett tag ett svenskt medborgarskap och ett jobb som överläkare på Södersjukhuset i Södermalm.

Nu när jag ser tillbaks på mitt liv tror jag nog att den mest passande beskrivningen skulle kunna vara ordet ”tur”, problemet är dock att detta är en extrem underdrift.

1 kommentar:

  1. Hej B!

    Du har en lång och mycket bra text!

    • Ja detta skulle definitivt kunna vara verklighetstroget trogen text. Du beskriver alla som händer bra. Det kanske är lite dramatiskt men fortfarande det ger en stor inlevelse.
    • Man kan förstå ifrån texten varför du skulle fly. det kanske inte var ett super optimalt skäl men det var good enought. Du beskiver bra om handlingen innan, under och efter alla händelser.
    - Jag har faktiskt inget att påpeka på wish delen. Du har gjort allt mycket bra!

    Mycket bra Max Gunavic!

    SvaraRadera