Historia & Kompositionsredogörelse
Johann Sebastian Bach levde under barockens guldår, nämligen mellan 1600- och 1700-talet. Bach föddes 21 mars 1685 i Eisenach, en stad i den tyska delstaten Thüringen och dog blind, tillbakadragen och ensam i staden Leipzig 28 juli 1750. Hans barndom var tuff, som därmed hade ett stort inflytande på både hans utbildning under de tidigare åren och lite senare på hans kompositioner.
Vid nio års ålder dog hans mor Elisabeth Lämmerhirt, och redan innan han fyllde tio år blev han föräldralös, som tvingade honom att bo med hans storebror, Johann Christoph, som var organist i Ohrdruf. Därför flyttade han inte bara hemifrån, men också ifrån sin skola och barndomshem, han fick påbörja ett nytt liv innan ens hans självständiga liv påbörjades. Hans skolvanor ändrades helt, men till det positiva. Tiden då han hade sina föräldrar, vid liv, var ganska stökig, främst i skolan, då han skolkade väldigt ofta och därmed missade lektioner som ledde till dåliga betyg. Alltså var han inte en av de mest ambitiösa eleverna i skolan på den tiden, men detta förändrades drastiskt efter denna tragiska händelse, nästan som när man trycker på en strömbrytare. För att inte visa svaghet var han tvungen att ge allt fokus i skolan, för att andra elever skulle se honom som ett hot, eller en ambitiös och stark person, för att han inte skulle ses som ett offer och bli utsatt för mobbning. Detta höjde säkert hans självsäkerhet lite, och fick honom att dra sig till det han snart skulle utveckla en stark passion för, nämligen komposition.
Fem år senare, vid femton års ålder (år 1700), flyttade han till Lüneburg, där han blev accepterad att studera vid Michaelisskolan, men även att sjunga i kören. Detta var då han blev bekant med vokalmusiken, och började ta turer till Hamburg för att höra Reinken, en känd organist och kompositör under barockens tid. Senare blev han violinist i Weimar år 1703, och 1704 organist i Arnstadt, detta gjorde han för att tjäna pengar och för att ha något att leva på. Till slut hade hans förhållande med kyrkorådet försämrats, så han flyttade. Han utvecklade sin lära i Lübeck för att bli organist i Mülhausen år 1707, där han äntligen hade en stabil och bra inkomst, och ett bra förhållande med kyrkorådet, så han kunde gifta sig med hans syssling Maria Barbara Bach. Han blev sedan anställd som hovorganist i Weimar. Detta bedrev en följd av händelser där han blev anställd vid diverse instanser och hans musikskapande utvecklades mer och mer, och skrev större och bättre verk med åren, där bl.a positionen som hovkapellmästare (en hög musikalisk anställning vid kungliga hov) i Köthen (1717) där han skrev bl.a orkesterkompositioner och musikstycken för stråkinstrument, men också som kantor i Leipzig där han skrev vokalverk (1723 framöver) utmärks som hans sista och bästa år innan hans musik glömdes bort.
Eftersom han var anställd i främst kyrkor under de tidigare delarna av hans liv var en stor portion av hans kompositioner oratorium (musikstycken med samma syfte som opera, alltså att framföra en händelse, fast utan en scen, kulisser, rekvisita, eller skådespelare) som beskrev händelser från Bibeln, som han var väldigt skicklig på att måla. Bach var också starkt troende lutheran, som medförde entusiasm i hans sakrala oratorium. Han skrev vokalmusik, kantat, kammarmusik och orkestermusik, han experimenterade alltså mycket med stilar och resultaten blev enastående. Verken skrevs under senbarockens tid, och kan sammanfattas med ordet ”barockmusik”, som var då självklart typisk under denna epok, alltså barocken. Barocken var en stilinriktning inom konsten (alltså inte bara musik) som varade mellan slutet av 1500 och utöver 1700-talet, då Johann Sebastian Bachs död satte stopp för barockstilens populäritet inom musik. Pompös- och frodighet (och introduktionen av väldigt formella ansiktsuttryck) var kännetecken för barockstilen, som applicerades också i musik och sång (ordet ”barock” betyder ungefär också ”överdrivet”, som då var typisk för stilen). Kompositörer var oftast cembalister (ett instrument där, till skillnad från pianot, har en mekanism som knäpper på strängar i stället för att slå, när man trycker på respektive tangent), men också pianister och organister som Bach som visade upp sin skicklighet med användning av flerstämmighet, basso continuo (ackord som läggs utifrån bestämd baston) och terassdynamik (där styrkan höjs och sänks abrupt för en kraftig effekt). Dessa tekniker var vanliga och applicerades till fugor (ett stycke där ett tema presenteras, återupptas och bearbetas) eller toccator (ett stycke med snabba löpningar och stora ackord).
Vi tar BWV 565 (”BWV” kallas katalogen över Bachs verk), Toccata och Fuga i D-moll som ett exempel (se källor för video). Detta är en av Bachs mest kända verk, skrivet mellan åren 1703-1707 och är rätt avancerad då stycket består av en toccata och en fuga ihopsatta med en viss finess, då det inte går att fullständigt märka ut var toccatan slutar och fugan börjar, vise versa, som man kan göra med resten av hans toccata/fuga-kombinationer. Det finns ingen direkt anledning till detta specifika årtal då verket skrevs, men vissa anledningar kan t.ex. vara för att tjäna pengar i början av hans karriär, och det var nu han studerade och reste omkring mycket, som han fick säkert inspiration från. Stycket är skrivet enbart för orgeln, som spelas som ett enda soloinstrument, detta hörs tydligt. Sonatstycket börjar med en toccata, man hör mörka och starka toner, ackord (baserade på d-moll-skalan) och slingor som spelas i två oktaver, efter ett tag hamnar terassdynamik i bruk, som ger en ”slag på käften”-effekt, men utfört på rätt sätt (inte något snålt trick). Den inleds med starka ackord och går över till små skalor och slingor i från början högre, men sedan lägre stämmor, som sedan avslutas med starka och mäktiga ackord med varierande längd. Efter ett tag, runt 2:50-3 minuter in mot låten, kommer fugan in och presenterar ett luftigt och lekfullt tema, som bearbetas och återkommer mot slutet (innan toccatan kommer tillbaks), där det blir mycket avancerat och spelas i flera stämmor. Det introduceras också extrastämmor som ger dimension till den varierande melodislingan. Här introduceras också en sorts ornamental teknik, där snabba toner som är antingen höjda eller sänkta flera halv eller heltonsteg läggs för att dekorera det centrala temat, något som inte är nödvändigt utan visar mer upp organistens skicklighet, som var väldigt vanligt under denna epok. Här utförs detta galant, och betonar Bachs geniala kompositionsförmåga. Efter detta, runt 7:10 minuter då fugan avslutas med toccataliknande mörka utlagda ackord, kommer toccata-delen tillbaks, som sedan avrundas med ett dramatiskt slut med skalor, flera ackord som spelas ut med varje enskild ton efter ton (hela ackordet läggs alltså inte ner, kallas för arpeggio), och till sist som avslutning sätts hårda och utdragna mörka ackord ut. Detta kan nästan ses som en förvrängd och eller outvecklad version av ABA-form, där själva toccatan, alltså förspelet och avrundningen är temat och centrum (som vissa egentligen anser vara den ikoniska delen i detta verk), som egentligen kallades för sonatform. Här saknar dessa tre satser ett långsammare tempolägen, som introducerades i Bachs senare verk, Brandenburg konserterna, något som egentligen var vanligt för wienklassicismen, men menades att spela av en concerto grosso (typiskt för Barockstilen). Stycket blev först publicerat år 1833 med hjälp av Felix Mendelssohn, och blev riktigt populärt sedan dess och används hela tiden i flera olika sammanhang. Ursprunget har faktiskt debatterats länge, och det har spekulerats att det inte var skrivet av Bach, då det finns prominenta men vaga bevis till att det tillhör just Bach. Nu finns nämligen bara en källa kvar, som var en senare kopia skriven av Johannes Ringk (lärjunge till Johann Peter Kellner, som kände Johann Sebastian Bach personligen, och hade en viktig roll i spridningen av hans musik), utan en kvarlevande signatur av Bach. Dock var denna kopian skriven senare, efter 1750-talet, då staccato prickar (accenter) och Toccata (som brukade kallas för förspel under Bachs livstid) var ovanlig under denna tid.
Man vet inte exakt vad som beskrivs i musikstycket, vissa tror att det är triumfen efter tragedin då en av hans barn dog då man kan höra hur en kraft långsamt och med vissa misslyckanden reser sig upp, och till slut lyckas. Detta kan inte vara sant då han inte hade några söner under denna tid, men konceptet kan kopplas till hans kamp under den tuffa barndomen. Dock finns det andra som tycker att hela stycket är ironiskt, och kommer enbart från Bachs humoristiska personlighet. Dock är händelseförloppet avancerat, med starka ”humörsvängningar” från sammanbrott och depression till glädje och hopp till mysterium och vidare repetition, typiskt starka känslor som förekommer ofta i kompositioner under barocken. Slutet är lite oroväckande, och känns enligt mig som ett godtagande av ens mörka öde, och enligt mig så ger hela stycket en omvänd effekt om man jämför med andras åsikter, där stycket handlar om en oövervinnelig och impulsiv kamp mot något fasansfullt som leder till ens dom. Temat är garanterat mörkt, och kan definitivt förknippas med skräck då detta stycke används mycket ofta i skräckfilmer. Dock är temat som introduceras av fugan glatt och luftigt, och kämpar nästan mot toccatan, som är mörk, storartad och stark. Detta lägger lite mer underlägg för ett icke-närvarande händelseförlopp, där en god och en mörk sida strider mot varandra, ibland tar en över och ibland den andra. Dock är slutet tämligen sorgligt, där fugans avrundning (lite innan 7:10) går över lite mot toccatan, och innebär att den goda sidan tas över av den mörka, precis efter att den goda har haft sin korta triumf. Sedan fortsätter toccatan, eller den mörka sidan, med att hacka fugan, den goda, och avsluta med triumf, som leder till kort hysteri, ånger och godtagande av sin hemska gärning. En kamp mellan liv och död, där döden är oundviklig?
Denna sortens storartade musik var speciellt typisk under Bachs livstid. Innan detta lades mer fokus på opera och concerto grosso (italienska för ”stor konsert”, där flera soloinstrument, med samma eller inte samma släkte, spelar mot en orkester). Kompositörerna var ytterst påverkade, eftersom de var anställda, av de ledande makterna på denna tid, som då var den kristna kyrkan, därför var oftast de flesta musikstyckena var sakral musik, alltså musik som spelades i kyrkan och oftast beskrev händelser tagna från bibeln (precis som en stor del av Bachs verk).
Som nämnts tidigare dog Bach 28 juli år 1750 i Leipzig efter att ha gift sig två gånger och haft 20 barn. De sista åren bodde han i Leipzig i fullständig tillbakadragenhet, folk hade redan börjat tröttna på hans musik (tills man återinförde den som en trend år 1829 under Bach-renässansen), och man såg honom numera som en skicklig organist, inte tonsättare. Sista åren tillbringade han blind, tills han dog vid 65 års ålder. Detta satte igång början på en ny epok, nämligen klassicismen.
Jämförelse av Epoker
Klassicismen, eller som de flesta talar om när de menar klassicism, wienklassicismen (som är en andel av klassicismen), var en kort epok som varade mellan åren 1750-1830 (ungefär) och präglades av Joseph Haydns, Ludwig van Beethovens och Wolfgang Amadeus Mozarts verk. Wienklassicismen som man kan höra hade ett ursprung i Wien, då de flesta kända kompositörerna under denna epok var födda i Wien, som är en skillnad från Barockens ursprung som är från ”manierismen” (Italien, runt 1520, maniera ≈ jämviktig och/eller harmonisk stilfullhet). Barockstilen och wienklassicismen har många likheter, dock är olikheterna ytterst ”iöronfallande”. Om man jämför senbarocken, epoken som Bach levde i, kan man hitta fler likheter mellan dessa två, där Bach ibland skrev stycken för (mindre) orkestrar, som var tilltalande men avancerade, som var tämligen typiskt för vissa klassicistiska verk.
Det lättaste är att utgå från nya tekniker som introducerades av dessa nya kompositörer under wienklassicismen, som var crescendo och diminuendo (också kallat för decrescendo, men också rondo-form, en kompositionsform där temat presenteras och upprepas bland ett eller flera sidotema, och sonatform, där ett huvudtema och sidotema presenteras (som betecknas A och B, dessa teman brukar ha olika känslor, alltså A kan vara glad, och B sorgsen), bearbetas och med en listig övergång avslutas den med en sista repetition och avslutning, och koda (en sista liten melodisnutt). Crescendo och diminuendo är väldigt lik terassdynamik, men syftade på mjuka styrkeförändringar i respektive musikstycke, där crescendo betyder att styrkan ökas gradvis (betecknas med <) och diminuendo betyder att styrkan minskas gradvis (betecknas med >). Terassdynamik betyder att styrkan ökas, minskas, ökas ännu mer, minskas ännu mer osv, detta ger en storartad, pompös och överdådig effekt, som man inte exakt letade efter inom wienklassicismen (det finns självklart undantag, som Beethovens Symfoni nr 5 - Allegro con brio). Självklart kunde man uppnå denna effekt om man använde denna nya teknik effektivt (crescendo och diminuendo) och ofta i ett musikstycke, men att åstadkomma effekten var lättare med något nytt som användes nu under denna epok; nämligen orkester. Här använde man en stor orkester, med flera instrument från olika släkte som spelade i olika stämmor, en melodistämma, en basstämma och möjligtvis en eller flera stämmor som stödde eller kompletterade melodin, till skillnad från barockens tidigare nämnda concerto grosso. De olika stämmorna gav en större dynamik och dimension till musikstycket, och kunde göra det livligare och utvecklat, med ett tema som inte bara tilltalade dig, utan som reste sig upp och örfilade dig i ansiktet med uttrycksfullhet. Detta innebär flera möjligheter, en annan sorts finess kom till stil och genier hade så mycket att ta för sig, som var svårare att göra under barockens tid där orgel, cembalo och mer solistgrupper var dominanta. En annan faktor till denna skillnad var också hur dessa kompositörer inte längre var anställda av kyrkan, och hade nu friheten att skriva symfonier baserade på något annat än Bibeln.
Rena uppbyggnaden av musikstycken var tämligen lika då man jämför med dessa epoker; ett tema introduceras, bearbetas och introduceras igen, med en extra avslutning. Båda stilar saknade oftast också händelseförlopp. Man hade alltså kvar den tre-satsiga formen, därför levde sviten (flersatsigt musikverk, oftast gjort för dans) kvar, som hade utvecklats till tre satser och bearbetats mycket, menuetten t.ex. som utvecklades under barocken, och hade nu en långsam sats under wienklassicismen. Dock med mer begränsningar kommer också strävan att vara kreativ, därför var Barockens musik väldigt mångsidig, och form som fuga, toccata m.m. var vanlig, som nu översatts till rondo-form, där man hade en väldigt lätt eller avancerad men tilltalande och finurlig melodi, som presenterades, övergick till en annan melodi med annan karaktär och sedan återuppstod, och gick sedan tillbaks till andra melodin och tillbaks, som tillslut avrundades med en coda, alltså avslutning. Själva formen av musikstyckena var mycket annorlunda då man jämför t.ex. med en fuga där en melodi är helst konstant närvarande och bearbetas och flyter hit och dit (men som också har en distinkt avslutning). Den lätt kända takten, som man kunde stampa till, som var vanlig under Barocken förekom inte så ofta längre, och lades åt sidan under wienklassicismens tid.
Under Barocken betänktes det mycket att försöka imitera de mänskliga uttryck som kom till under denna epok, därmed skapades sonat, opera och konsert som utvecklades vidare på under wienklassicismen. Operan under Wienklassicismen levde kvar, men utvecklades inte, med bas på hur det lät och inte den formella rekvisitan, så mycket. Under Barocken utvecklades Operan redan med hjälp av nya tekniker som introducerades i Italien, där operan var som störst under denna tid, alltså t.ex. recitativ (talsång, en del av operastycket som talas ut av sångaren, man tar mindre hänsyn till takt), aria (solosång, en person) och duett (duosång, två personer), som med hjälp av sin spridning till länder som Tyskland, Frankrike och Storbritannien utvecklades med hänsyn till den klassicistiska orkestern. Nu, som nämnts tidigare, användes större ensembler där det fanns flera instrument av samma släkte (till skillnad från mindre ensembler med få instrument, med ibland bara ett instrument av diverse släkte) och därmed också fler operasångare tillsammans (där kastrerade män inte längre blev så vanligt), körer blev alltså allt vanligare, och bibliska oratorium löstes gradvis upp. Operauppsättningarna var fortfarande lika dyra och överdådiga, om inte mer.
Johann Sebastian Bach har skrivit många olika kända verk, alla med olika ursprung, olika starka känslor (typiskt för barocken) och karaktär, både för soloinstrument som cello och orgel men också för mindre ensembler (som kanske får en att tänka på Menuett i G-dur, ett typiskt orkestrerat musikstycke med barockstil, som egentligen inte var skriven av Bach, utan Christian Petzold). Lite mer typiska verk kan då vara t.ex. Toccata och Fuga i D-moll, ett mycket känt orgelstycke, Brandenburgkonserterna (sex orkesterkverk skrivna år 1721 som en gåva till markgreven Christian Ludwig av Brandenburg) och Sviten no.1 i G-dur (BWV 1007), som många inte kan känna igen på namnet, men definitivt på dess vackra ljud. BWV 1007 är den mest ikoniska utav de sex cello-sviterna som Bach skrev under åren 1717-1723 då han var hovkapellmästare i Köthen, som är flera av de mest kända kompositionerna skrivna för cello i världen. Man vet inte exakt varför, eller exakt när styckena skrevs, och inte heller om de skrevs före eller efter hans kända solo-violin sonater som skrevs runt denna tid där han var hovkapellmästare. Hans roll som hovkapellmästare var en mycket hederlig roll, men eftersom han var fortfarande en anställd kompositör var musikskapandet en del av hans jobb, som kan vara en ledande faktor. Faktumet att stycket är profant (världslig, icke-religiöst/spirituellt) kunde det alltså vara något som Bach såg fram emot att komponera, eller i alla fall en förändring, efter att han flyttade från att komponera musik åt kyrkan i Weimar.
Till skillnad från Toccatan och Fugan i D-moll, som var skriven i sonatform, är detta stycket en svit, dock också menat för soloinstrument. Den är skriven i sex olika delar där fem av de är dansstilar mycket kända under barocktiden, styckets uppbyggnad är typisk för sviter under barocktiden: förspel, allemande (medeltempo, mycket populär med ursprung i Frankrike, betyder ”tysk” på franska), courante (trippelmeter, två typer befintliga, fransk; tämligen långsam (3/2 eller 6/4) och italiensk; betydligt snabbare, dessa skildes åt under barockens tid av misstag där via stavningarna ”courante” och ”corrente”, där ena var menat att vara fransk och den andra italiensk), sarabande (trippelmeter, oftast långsam, en dans med spanskt ursprung som har varit bannlyst i Spanien år 1538 för p.g.a dess stötande egenskap), menuett (lugn 3/4 takt, pardans men kan förekomma som gruppdans, kommer från det franska ordet ”menu”, liten, som syftar på dansens små och korta steg) och till sist gigue (en snabb och livlig fransk dans med ursprung från den brittiska folkdansen ”jig”, inom barocken delas den upp i två delar som Bach vanligtvis skrev som en fuga, där temat i andra delen är bakvänd). Dessa danser var typiska sällskapsdanser, därför spelades stycket under sociala sammanhang för de rika.
Stycket inleds med det lugna och ikoniska förspelet, och man hör direkt det ljuva ljudet av den mörka ensamspelande cellon. Även om en cello användes vid inspelningen av detta specifika musikstycke (se källor), var det enligt vissa experter menat att ett annat, Sonata nr 6 som var en av cellosviterna, skulle spelas av en annan sorts cello som hölls nästan som en violin (betoning på nästan, fysiskt omöjligt att spela på en cello på axeln), instrumentet hette ”violincello da spalla”, där ”spalla” betyder ”axel” på italienska, alltså buren på axeln. Bach använde sig inte av avancerade tekniker i sonaten, alltså ingen typisk terassdynamik eller ornamental dekorering. Skälet till detta är simpelt; danssviter är till för att dansa, därför är det mer lämpligt att använda sig av en simpel melodi (simpel behöver inte nödvändigtvis innebära icke-genial, som i detta fall) som presenteras i respektive sats och bearbetas under satsens gång. Ett avancerat musikstycke utan en lätt rytm som t.ex. sonaterna från Brandenburgkonserterna är till för att sitta och lyssna på, och njuta av. Dock finns det stycken som Toccata och Fuga i D-moll som har en tydlig rytm, fast är ändå gjorda för att enbart lyssna på. Takten ökar eller minskar vid varje ny sats, och takten matchar sviternas regler om man tänker på att courante-delen är en italiensk version i sviten p.g.a dess snabba tempo.
källor:
